Äntligen hemma!
Nu är vi äntligen hemma igen!
Egentligen fick vi komma hem för två dagar sen, men Jesper hade höga värden av det där ämnet som jag inte riktigt minns vad det heter, billirubin eller något sånt, som gör att bebisar får gulsot så vi behövde åka dit på återbesök och ta blodprover igår och i förrgår. Igår hade värdena sjunkit så nu behöver vi inte åka dit igen. Dit är alltså BB :-P.
Ja, förlossningen blev ju inte som jag hade tänkt mig precis. Inte för jag hade några direkta föreställningar om hur det skulle gå till, förutom att allt skulle vara normalt.
Men nu blev det så att vattnet gick kl 12 på fredag förmiddag och vi åkte till danderyd och kollade att allt var bra med mig och bebis, vilket det var. Sen blev vi hemskickade i väntan på att värkarna skulle komma igång och de sa att om inget hänt kl 12 på söndagen skulle jag få åka in och bli igångsatt. Vi väntade och väntade och provade gå massor för att få igång det, men inget hände.
Så jag ringde till förlossningen kl 12 på söndagen, men de hade fullt så jag fick inte komma in förrän runt kl 18 och de började inte med något före kl 20. Då fick jag en gel som skulle lösa upp livmoderhalstappen, som fortfarande var omogen som de kallar det. Det innebär att förlossningen inte satt igång alls än. Efter det fick jag vänta 6 timmar för att se om något hände. Förresten gör det skitont när de undersöker livmoderhalstappen! När 6 timmar hade gått så hade fortfarande inget hänt, vilket tydligen inte är ovanligt. Så de gav mig mer gel och bestämde att inte göra något förrän nästa dag. Under hela den här tiden mätte de bebisen hjärtljud och mina värkar regelbundet. Kl 4 på natten bestämde de att vi fick åka till BBavdelningen och sova istället för på förlossningen.
Ingenting hände under natten och inte mycket på förmiddagen heller. Efter ett tag började jag få lite småvärkar. Inget som räknades direkt men de började kolla om de kunde börja med nästa steg, som innebär att de sätter in som en liten ballongkateter som ska töja ut 4 cm. Men jag var fortfarande så öm när de undersökte mig så de bestämde att vänta några timmar.
Efter timmarna gått satte de in den där katetern och precis samtidigt började jag få feber. Direkt när de hade satt in ballongen (gjorde sjukt ont det med, ondare än livmoderhalsundersökning) började jag få värkar också. Det var inga starka värkar, men starkaste hittills i alla fall. Och om det är svaga värkar är jag säker på att nästa gång, om det blir någon, så vill jag ha någon form av smärtlindring.
Jag fick citodon för smärtan, men min feber fortsatte stiga och barnets puls gick upp. Efter en tid, jag vet inte hur lång tid för jag hade feberfrossa och sjukt ont, så skulle de flytta ner mig till förlossningen och då ramlade ballongen ut. Vilket innebar att jag var öppen 4 cm. Barnets puls och min feber fortsatte att stiga och jag fick en spruta för att minska sammandragningarna eftersom de var för täta (trots att de hade minskat mycket när ballongen föll ut och min livmoder fortfarande inte var så mogen).
Tillslut så ansåg de att det var farligt för barnet att vara kvar därinne (eftersom min feber tydde på att jag fått en infektion, vilket man kan få när vattnet går tidigt) så de bestämde att göra ett akut kejsarsnitt.
Så jag fördes till operation, fick en obehaglig spinalbedövning (var bedövad från tuttarna och nedåt) och 20.06 på måndagskvällen plockade de ut honom! En liten Jesper! Han hade lite feber när han kom ut, men den gick över fort och allt var bra med honom :-).
Jag fick inte träffa honom de första två-tre timmarna förutom någon minut direkt efter han kommit ut. Det var väldigt jobbigt och det tog typ två-tre dagar för mina mammahormoner att kicka igång, men det betyder inte att jag inte älskade honom från första sekunden.
På ett sätt var det skönt att slippa gå igenom värkarbetet, men jag hade ändå föredragit att allt gått naturligt till. Men jag kan föda vaginalt nästa gång om jag vill.
Sedan fick vi vara kvar på BB nästan en vecka, dels pga att jag var snittad och fick antibiotikadropp för infektionen och dels för att amningen tog tid på sig att fungera. Vi fick börja ge honom delvis ersättning för att han inte skulle svälta eftersom han inte förstod hur han skulle suga. Sen lärde han sig suga, men det var (och är fortfarande) svårt att få till en possition där han VILL suga. Så vi var tvugna att fortsätta varva tutte med ersättning, specielt när han fick gulsot eftersom han inte bajsade. Men nu när värderna har gått ner så kör vi nästan bara tutte, förutom när han vägrat äta på alldeles för många timmar.
Nu ska vi njuta av första dagen hemma där vi inte behöver göra något eller gå någonstans! Vet inte om det här inlägget blev virrigt eller inte, ni får väl fråga om ni undrar något :-)!
